Den 23 oktober samordnade FTS ett informellt besök vid övningen VOLCANEX. Detta genomfördes inom ramen för det samarbetet med European Air Group (EAG)[1].  Besöket gick till flygbasen VOUZIERS som ligger någon mil öster om REIMS och är en f d NATO förstärkningsbas och används numera som en övningsbas.  Bansystemet är delvis intakt och en rullbana om 1200x40m gjordes fullt operabel inför övningen så att den kunde användas av transportflyg och helikopter.

Syftet med besöket var att få en bild av hur man upprättar och opererar en Deployable Operating Base (DOB) med fokus på Force Protection (FP), samt att besöka svenska enheter på plats. Besöksdeltagare var C FTS, Stf C FömedC, C 1.Flygbasbataljon, C TU BAS, C 25.Flygbaskompaniet samt undertecknad.

Besöket inleddes med en genomgång av Stf C DOB, därefter genomfördes en rundvandring i FP staben DOB. Här rönte det svenska tekniska övervakningssystemet flygplats (TÖF) stor uppskattning för sin förmåga att ytövervaka med sina kameror. Systemet ingår i flygbassäkerhetsplutonen. Efter genomgångarna vid DOB, fick vi information om logistikkonceptet och en kort rundvandring vid Combined Air Terminal Operations (CATO).

Vi fick även en mycket bra genomgång samt förevisning från deltagarna vid FömedC . Vi fick se hela sjukvårdskedjan från ROLE 1 till avtransport med C130. Besöket avslutades med en genomgång av JFACC där även våra två observatörer från FTS mötte upp.

Foto Anders Persson/C FTS

Flygvapnet deltog med två observatörer ur FTS i JFACC, en flygbassäkerhetspluton som bestod av personal från både 1. och 2. Flygbasbataljon, personal som ingick i FP staben, R3 personal med ammunitionsröjningsförmåga, logistikpersonal samt personal från flygterminalpluton. Förutom deltagarna från flygvapnet deltog även FömedC med sjukvårdspersonal både i staber och AE-team samt UndsäkC som deltog med 2 observatörer.

Eftersom vi var på historisk mark stannade vi på hemvägen till vid minnesmonumenten över första världskrigets slagfält vid Verdun. Man blir ödmjuk när man inser hur många människor som offrat sina liv för att Europa skall leva i frihet…

Foto Anders Persson/C FTS

Vi fick många och goda erfarenheter med oss hem och ännu en gång kände vi stolthet över vad vårt Flygvapen och Försvarsmakt presterar i så många olika områden.

Sist men inte minst tack till vår besöksmottagare Roger Bökman 1. Flygbasbataljon F 17.

Mj Tomas Siverstig/ FTS A3 samt POC FP EAG

Allmänt om övningen:

Övningen VOLCANEX 2012 genomfördes 2012-10-09–26 av EAG på VOUZIERS Air Base i Frankrike. Övningen samplaneras med övningarna BAPEX 12 och AIREX 12 till en enda övning.

BAPEX och AIREX genomförs i grunden av franska flygvapnet i samverkan med Storbritannien och dessa är i sin tur samplanerade med övningen SOUTHERN MISTRAL.

Huvudsyftet med övningen VOLCANEX är att utveckla interoperabilitet mellan deltagande länders förband. 2012 ligger fokus på Force Protection , logistik, AERO MEDEVAC (med både helikoptrar och transportflyg) samt SIS.

AIREX är en fransk övning för ledning av flygstridskrafter (LIVEX) som genomförs en gång/år. Syftet är att öva ledningsnivå 1 vilket innebär 50-80 starter med enskilt flygplan/dag. En rörlig flygvapenstab (JFACC) om ca 125 personer (exklusive samverkansofficerare från deltagande divisioner). Man övar en fullständig Targeting Process inklusive Battle Damage Assessment (BDA). Man övar Weaponeering  och det amerikanska systemet för Collateral Damage Estimation (CDE). Man övar också taktiska flygtransporter i fientlig miljö, Joint Personnel Recovery (JPR) och Medical evacuation (Medevac) med både flygplan och helikopter. Man övar luftvärnets samverkan med flygstridskrafter i luftsförsvarsroll. JFACC bemannas huvudsakligen av Frankrike och Storbritannien, men ca 30 rader är öppna för övriga deltagande nationer.

BAPEX är en fransk basövning som genomförs vart tredje år. Syftet är att öva upprättande av en DOB med 1000 personer på flygbasen VOUZIERS från en Airport of Debarkation (APOD) i ST DIZIERS.

MISTRAL är en fransk-brittisk övning som 2012 har fokus på Non Combatant Evacuation Operations (NEO) samt byggande av en DOB.

Utöver Sverige deltar flygvapenförband från bland annat Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Spanien, Storbritannien och Tyskland.

Lördagen den 12 januari landade de första tio personerna tillhörande den svenska Red Flag kontingenten på Nellis AFB med en AN-124.

På bilden lastar vi ur flygplanet med egen lastbil. Urlastade containers syns under vingen till höger. Inne i flygplanet finns räls i taket och två telfer vilka lyfter lasten och för ut den under stjärtfenan där lastbilen kan ta den på flaket. Vissa av våra container väger över tio ton!

Kontingenten hade med sig nio containers med materiel, elverk och planeringsutrustning samt en lastbil. Direkt efter urlastning påbörjades arbetet med att gruppera utrustningen i anslutning till vår tilldelade lokal. Tyvärr hade det hänt en del på basen sedan vi gjorde vår rekognosering i höstas. Delar av plattan utanför ”vår” hangar var uppgrävd. Vi blev därför något dygn försenade innan vi fick koll på hur vi skulle göra.

Samtidigt som vi byggt och installerat oss på Nellis har vi haft två andra styrkor på väg hit. I går kväll (den 14 januari) anlände en stor del personal med flyg till Las Vegas. Dessa kommer idag att sättas in i läget för att därefter fortsätta uppbyggnaden av vår camp.

Den mest komplicerade delen av vår ombasering pågår dock fortfarande under ett par dagar. Åtta JAS och två amerikanska KC-10 lyfte från Sturup i fredags strax innan AN-124. Planen var att dessa skulle ta sig direkt till Azorerna, men tyvärr råkade vi ut för problem. Detta medförde lite förseningar. Istället för att som planerat vara på Azorerna i fredags, hade vi inte hela styrkan på plats förrän igår, måndag.

Andra etappen påbörjad

Idag har dock samtliga flygplan startat mot Maine i USA. Vi ligger därmed något efter i vår tidsplan, men vi räknar i nuläget inte med att detta ska påverka övningen.

På basen i övrigt är det full aktivitet och de övriga deltagarna i övningen börjar komma på plats. Vi samgrupperar närmast med förbandet från Nederländerna vilka är här med F-16. I Nevada är det för säsongen väldigt kallt. Vi har haft flera minusgrader på nätterna och på dagarna är det ett par plusgrader med ganska mycket vind. Vi behöver därför inte lägga så mycket tid till att acklimatisera oss för ökenklimat, utan vi känner oss ganska hemma.

Anders Segerby

kontingentschef SWAF Red Flag

De senaste två veckorna har ni kunnat läsa om Flygvapnets framfart i övningen Red Flag som genomförs i USA. Rapporteringen har varit riktigt bra där inläggen på FV Bloggen och FM (F17) hemsida har varit välbesökta och uppskattade. Övningen avslutas idag, fredag. Avveckling och hemtransport stundar. Mer om det i andra inlägg.

Jag hade möjligheten att besöka Nellis Air Force Base (AFB) och Red Flag i tre dagar under den andra och avslutande övningsveckan. Inledningsvis, i måndags, träffade jag kollegor från det amerikanska flygvapnet (USAF) som redogjorde för verksamheterna på Nellis AFB. Generalmajor Jeff Lofgren är chef för USAF Warfare Center (USAFWC) och övergripande ansvarig för bland annat USAF Weapons School (USAFWS) och Red Flag. Överste Tod Fingal är chef för själva Red Flag övningen med allt vad det innebär och överste Robert Garland är chef för USAF Weapons School (USAFWS). Samtliga höll genomgångar om respektive verksamheter och de gav uttryck för sina uppfattningar bland annat om vilka utmaningar man står inför och hur man ser på oss som partners.

Förbandsmärke för USAF Warfare Center

Om man ser tillbaka tio år i tiden och tittar var vi stod, kunskaps-, kompetens- och färdighetsmässigt, vad gäller förmågan att verka i internationella sammanhang så kan man snabbt konstatera att vi tagit många och stora steg framåt. Representanterna från USAF bekräftar just detta. De ser oss som en relevant partner med förmåga att verka tillsammans i all tänkbar internationell flygoperativ miljö. Vidare ser man på oss som ett gott exempel på vad man kan åstadkomma om man har en tydlig vilja (politiskt), tydliga mål samt materiella och inte minst personella förutsättningar.

Ett par nedslag från de kommentarer och bekräftelser som delgavs mig den första dagen. Inför Red Flag, både denna gång och 2008, har vi varit mycket väl förberedda när övningen startar. Det leder bland annat till att vi kunnat fokusera på övningsmomenten och inte på det man kallar för ”administrative flying” dvs förståelsen och förmågan att verka i ett komplext luftrum i kombination med avancerade hot. Det som möjliggjort detta är den förberedande aktivitet som vi, tillsammans med personal från USAF, genomför i Flygvapnets Luftstridssimuleringscentrum (FLSC)vid FOI. Denna simulering, där övningsmiljön i Red Flag speglas, pekas ut som det goda exemplet som andra nationer bör ta efter och som skulle bidra till ökat övningsutbyte. Man pekar också på det faktum att vår personal kliver fram och tar ansvar i ledande positioner under övningen. Det ger många erfarenheter och lärdomar som lyfter kompetensnivån för hela kollektivet. Jag konstaterar att vi ingår i en ganska exklusiv skara flygvapen där kompetens och förmåga att axla detta ansvar finns.

Besöket, genomgången och diskussionen vid USAFWS gav många intryck, en del inspiration och en hel del att fundera över. Jag gillar det jag hör och jag gillar det jag ser. Jag konstaterar att hela kedjan från vision via värdegrund till målsättningar hänger ihop i USAF. Det är flygvapenchefens uttryckliga styrningar som präglar hela verksamheten och personalen. Detta i sin tur skapar en tydlig anda, med inslag av medvetenhet kring vad organisationen står för och kräver, samt en utpräglad stolthet att vara en del av den. Det är också visionen som ligger till grund för utbildningen, bland annat den som vi fick ta del av här.

Skolmärke för USAF Weapons School

Red Flag – övningen och vårt deltagande

Under tisdag och onsdag följde jag och den svenska delegationen själva övningen och vår egen personals framfart. Med mig under besöket var öv Gabor Nagy (C F17), övlt Rickard Nyström (FTS A0) och mj Heléne Bittman (Adj). På tisdag morgon deltog vi vid en Mission Brief inför det företag som skulle genomföras senare samma dag. Briefingen gav en mycket bra bild av hur planeringen genomförs och hur komplext det är att hålla samman ett stort förband och få ut så mycket effekt som möjligt i ett område med avancerat hot, såväl från fientligt flyg som fientligt luftvärn.

Senare fick vi följa en av de inledande Coordination Briefs för ett av onsdagens företag. Mission Commander för detta företag var ”Foxy” ur 172.Stridsflygdivisionen. Ni har tidigare kunnat ta del av ”Tanks” erfarenheter och reflektioner ur perspektivet att verka som Mission Commander. För mig personligen blev detta ett speciellt tillfälle där resultatet av de senaste tio årens fokus på internationella insatser, där strävan har varit att nå en hög grad av interoperabilitet och att nå målet att bli en internationell relevant partner, blev mycket tydligt.

Tydligheten på ett lyckat resultat, hur långt vi har kommit, personifierades av ”Foxy”. I ett litet, överbefolkat briefingrum gav han instruktioner, ställde kontrollfrågor, lyssnade på synpunkter och råd. Han gjorde det med en kombination av självklarhet, tydlighet och ödmjukhet. Han gjorde det på ett annat modersmål än sitt eget, men till en språklig nivå som indikerade annat. I de resurser han tilldelats för att lösa uppgiften fanns en imponerande kraft och kapacitet, inneboende i mellan 50 och 60 stridsflygplan: Bombflygplan (B-1 och B-52), attackflygplan (F-15E, F-16 och Gripen), jaktflygplan (Mirage 2000 och F-22), störflygplan (F-18 Growler), lufttankningsflygplan och ledningsflygplan (AWACS). Piloter och besättningar representerade fem länder. Företaget som ”Foxy” hade fått att planera är ett av de mest komplexa som genomförs under hela övningen. Scenariot och hotbilden gör att det är mycket utmanande och svårt att nå framgång. Planeringen av företaget pågick under hela tisdag. På onsdag morgon genomfördes den Mission Brief som låg till grund för genomförandet under tidig eftermiddag. Efter genomfört uppdrag följde en rad utvärderingsmöten där man drar lärdomar av givet utfall. Jag önskar att fler hade fått förmånen att på plats få se, höra och uppleva det jag fick. Vidare önskar jag att jag själv hade kunnat delta i företaget som ”Foxy” planerade och genomförde. Jag inser snabbt att det inte finns någon som helst realism i den senare av önskningarna. I detta sammanhang hade jag bara varit till belastning.

Under dagarna vid Nellis AFB har jag träffat huvuddelen av den svenska kontingenten. Vid separata möten med ledningen för Flygunderhållskompaniet, ledning och representanter ur Mission Support Element (MSE) samt representanter för SIS-enheten har jag informerats om verksamheten på plats, vilka utmaningarna varit och vilka erfarenheter vi tar med oss. Även om övningen i sig har ett tydligt flygoperativt fokus så finns många lärdomar att ta med sig för alla ingående funktioner. ”Bara” den logistiska utmaningen i sig, att ombasera åtta stridflygplan från Sverige till USA och att etablera en fungerande stridflygenhet inom loppet av några dagar är en prövning utöver det vanliga. Vår personal visar gång efter annan att vi klarar det, trots brist på övningar där bas- och ledningsfunktionerna varit prioriterade. Det är viktigt att vi tar med oss de nyvunna  erfarenheter vi erhållit under Red Flag och bygger vidare på dessa i vår väg framåt, där återtagandet av förmågan att verka i nationell miljö är tongivande.

Jag vill rikta ett stort tack till övlt Anders Segerby, Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2, och hans fantastiska gäng på Nellis AFB. Jag är imponerad och stolt över det ni presterar och levererar. Nu gäller det att hålla greppet ”ända in i kaklet”. Job well done och välkomna hem!

Micael Bydén/FVI

”I smålandsskogens gryningsdis återsåg jag 2010 flygvapnets själ.
Under Siciliens brännheta sol upplevde jag 2011 spaningssystemets återfödelse.
I det bleka skenet från ledningssystemets bildskärmar såg jag 2012 en nationell ledning av luftförsvaret växa fram.
Nu, 2013, skymtar jag i samma bleka sken från bildskärmarna en nationell luftoperativ ledning i krig av hela luftstridskrafterna.

Vi är på rätt väg!”

Inledningen ovan är ett utdrag ur ett e-mail från en av deltagarna vid årets Flygvapenövning (FVÖ13). Under ett av de sista nattpassen i AOC (Air Operations Center), smög sig den filosofiska ådran fram. Jag tycker att meningarna ovan på ett mycket bra sätt fångar den utveckling vi varit med om. En utveckling som alltjämt fortgår.

Jag vill påstå att det hände något under FVÖ13. Redan inför övningens start och under inledningsskedet mötte jag en inställning och en stämning som det är länge sedan jag upplevde (om jag någonsin gjort det). Den här känslan förstärktes efterhand under övningen. Det gjorde den i takt med att jag erhöll fler rapporter och pratade med fler deltagare. Som chef finns det en risk att gå i fällan att bara lyssna till det man vill höra, till det som är positivt, då det kan passa bättre mot den önskade målbild man byggt upp. Mot den bakgrunden har jag medvetet försökt att inte dra förhastade slutsatser. Jag väntade till slutgenomgången i torsdags, ett dygn efter att övningen formellt avslutats. Där fick jag ta del av övningsledningens samt den övade Flygtaktiska stabens (FTS) första intryck. Efter det har jag ställt frågor till krigsförbandscheferna och fått deras första reflektioner kring övningen.

Lastning av TP84 under FVÖ13

Alla uttrycker sig i positiva termer. Man har upplevt en övning där målsättningarna nåtts och där man tydligt kunnat identifiera att vi, som enskilda förband och gemensamt, har tagit steg framåt. Man kan fundera över hur detta kommer sig. Att saker och ting med ens faller på plats och att, mer eller mindre, hela Flygvapnet upplever att man kommer till sin rätt, att man får ut effekt av övningen och att man känner att det bär.

Jag påstår att det är många olika faktorer som spelar in. Det vore förmätet av mig att ge en heltäckande förklaring men jag vill åtminstone peka på några saker. Efter en längre period av hängivet fokus på internationell verksamhet, där vi kommit långt, påbörjade vi återtagandet mot nationell förmåga. Vi har gjort det i definierade steg där FVÖ med vald stegringstakt är en av hörnstenarna. Om man kopplar detta till en aktiv försvars- och försvarsmaktsplanering så börjar vägen framåt bli tydligare. Vi har lärt oss att applicera våra internationellt vunna kunskaper och erfarenheter till anpassade rutiner i den nationella kontexten. Vi har accepterat var vi står förmågemässigt. Vi har också insett att vi inte står på noll, att vi de facto kan en hel del.  Jag skulle kunna fortsätta…

Första landning med Gripen på Jokkmokk basen på sju år!

Så här direkt efter en lyckad övning skall vi tillåta oss att vara nöjda och stolta över det vi tillsammans presterat. Det är vi värda. Men, ganska omgående kommer vi att påbörja omhändertagandet av våra nyvunna lärdomar som skall ligga till grund för kommande övningar. Vi har fortsatta utmaningar och områden som behöver utvecklas. Detta har FVÖ13 bekräftat och den mer genomgående utvärderingen har bara börjat. Redan i nästa vecka genomförs ett möte där vi skall se över den ”FVÖ-trappa”, planen, som bär mot FVÖ14. Vi har en riktigt bra grund ur FVÖ13 att bygga på. Jag kommer noggrant och med stort intresse att följa och styra planeringsarbetet och jag ser redan nu fram emot nästa övning.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ytterligare ett referat. I detta fall är författaren övlt Thomas Hultmark, INSS J3 Verkan. När han, vid FVÖ13 avslutningsgenomgång, hade presenterat sina reflektioner och erfarenheter ur ett övningsledningsperspektiv fanns inte mycket mer för mig att säga. Jag ber er att läsa hans kortfattade rapport till mig nedan. Det sista stycket säger det mesta. Som sagt; nöjda och stolta skall vi vara.

Micael Bydén/Flygtaktisk chef

———————————————————————————————————-

”Under Flygvapenövningen har delar av Insatsstabens Operationsavdelning (Luft Op och Verkan) haft förmånen att delta som en del i övningsledningen och spelat högre chef i syfte att öva ledning och samordning av verkan. Detta har gett oss många värdefulla erfarenheter för att fortsätta vår utveckling. Ledning och samordning av verkan genom verkansprocessen ställer höga krav på en väl fungerande planering samt en order- och rapportkedja mellan operativ-taktisk nivå ända ut till förbanden för att kunna genomföra prioriterade insatser med korta tidsförhållanden. Detta måste fungera väl för att kunna utnyttja flygets snabbhet och flexibilitet fullt ut.

Resultatet av FVÖ13 är ur detta perspektiv fantastiskt. Det är näst intill ofattbart hur bra FTS lyckats ”jacka ihop” med den operativa ledningen på så kort tid och omsatt detta till insatser med förbanden! Eftersom det varit LIVEX med förband och en B-sida i andra änden så går det ju inte att ”fuska” vilket ger det goda övningsresultatet än mer validitet. Det finns några faktorer som möjligen kan förklara detta. De viktigaste faktorerna är den höga kompetens som FTS visat i kombination med den inbyggda kompetens för verkan (targeting) i hela flygsystemet som redan finns. LSS har genomfört metodutveckling så att det fanns en ”ledstång” att starta med. Övningsledningen har varit oerhört flexibel och dynamisk i genomförandet av övningen vilket medgett att FTCH har kunnat agera/öva med uppdragstaktik som grund. Sist men inte minst den vilja, prestigelöshet, positivitet och framåtanda som jag upplever har präglat verksamheten. Flyget har tidigare visat sin höga duglighet i Libyeninsatsen och under Red Flag- och nu även nationellt! Jag är djupt imponerad och stolt över vårt flygvapen!

Övlt Thomas Hultmark/INSS J3 Verkan”

Besök i ACC special staff i Uppsala

Mellan den 16 till den 26 april pågår övningen Combined Joint Staff Exercise (CJSE).
Likt förra året genomförs övningen på tre platser, Enköping, Karlskrona och Uppsala.
Totalt deltar cirka 1 400 personer i övningen.

I Uppsala finns den delen av den multinationella staben som leder flygstridskrafterna genom Air Component Command (ACC) och Combined Air Operations Center (CAOC).

Flygtaktisk chef under övningen är generalmajor Micael Bydén. Under CJSE 13 stöds han av sin finske kollega, överste Petri Tolla som är ställföreträdande flygtaktisk chef.

Briefing i ACC A1.

Det är drygt 210 personer i huvudsak från Sverige, Finland, Norge, Schweiz, Österrike, USA och de Baltiska länderna som vistas inom Uppsala garnison under övningen.

Övningen bygger på en datorstödd simulering av händelser som tränar deltagarna i hur de ska agera i ett skarpt läge med en NATO-ledd krisoperation under FN-mandat.

Luftstridsskolan upprättar och bemannar ett så kallat Site Exercise Centre (SEC). Cirka 45 medarbetare från flera organisationsenheter inklusive frivillig personal ingår i supportteamet och har lagt ner ett omfattande arbete för att övningsdeltagarna skall mötas av bästa möjliga förutsättningar.

Utländskt chefsbesök
Under lördagen besökte cheferna för den finska och den baltiska försvarshögskolan Uppsala.

Chefen för flygtaktisk stab, överste Anders Persson, chefen för den finska försvarshögskolan, flottiljamiral Taipalus, chefen för den baltiska försvarshögskolan, generalmajor Vaiksnoras och flygtaktisk chef, generalmajor Micael Bydén

Generalmajor Vaiksnoras från Litauen och flottiljamiral Taipalus från Finland fick möjlighet att träffa övningsdeltagarna inklusive sina studenter från respektive hemländer.

-  Övningen går bra och jag är särskilt nöjd med den multinationella dimensionen. Studenterna presterar bra och är redan väl integrerade i stabsprocessen, sade Micael Bydén under sin briefing för de utländska gästerna.

Flygstridskrafterna i övningen har som huvuduppgift att upprätthålla en -no flight zone i det fiktiva konfliktområdet. Övningen fortsätter under kommande vecka fram till fredagen den 26 april.

Verksamheten på en stridsflygdivision är alltid spännande och krävande. För fem veckor sedan deltog 212:e stridsflygdivisionen i övningen TTP tillsammans med övriga svenska stridsflygdivisioner och gästande förband från Finland och Norge. TTP övergick till Flygvapenövning 13 där svenska flygvapnet övade nationellt försvar tillsammans med basbataljoner och strilbataljonen under ledning från FTS. Inför övningen Frisian Flag i Nederländerna förberedde vi oss en vecka innan vi styrde kosan söderut mot Leeuwarden.

Verksamheten de sista sex veckorna har varit väldigt växlande med stor spännvidd på genomförd verksamhet. Även om det finns stora skillnader mellan uppgiften nationellt försvar och internationella insatser är det i grunden samma krav som ställs på stridsflygdivisionen. För att klara dessa krav måste man vara ett sammansvetsat och samspelt lag bestående av MSE, piloter och delar av basbataljonen, först då får man full effekt av vad en stridsflygdivision kan leverera. Frisian Flag är en utmärkt övning för att utveckla detta lag.

För divisionens räkning ger övningen möjlighet att pröva det vi ska kunna, lära upp yngre kollegor och de som tagit ett steg upp i nya roller samt utveckla förmågan i nya delsystem såsom L-16 (data-länk), Have-Quick (störfast radio) och IFF (identifieringssystem). Vi har också övat förmågan till Dynamic Targeting under övningen, denna förmåga var efterfrågad under insatsen över Libyen och vi har fortfarande saker att lära vad gäller denna uppdragstyp.

De stridsflygsystem som finns representerade under övningen är, förutom JAS 39, F-16, Eurofighter och Mirage. Utöver dessa ingår flera typer av lufttankningsflygplan, AWACS, transportflygplan, störflygplan, UAV, LV-förband, stridsledningsförband samt specialförband i övningen. Detta ger mycket bra möjligheter att skapa såväl komplexa som realistiska övningsförutsättningar för alla deltagare.

Övningen håller högt tempo. Efter en inledning med lite mindre komplexa luftförsvarsscenarier stegrades svårighetsgraden för att redan dag 3 övergå till mer komplexa offensiva uppdrag med målsättning att slå ut markmål med kvalificerat motstånd från såväl luften som marken med förmåga att störa både radio, radar och GPS. Allt detta skedde i samverkan med lufttankningsflygplan, AWACS och specialförband på marken.

Detta är första gången vi har haft möjlighet att samverka över L-16 med andra Nato-länder under övning. Systemet har fungerat mycket bra och det ger såväl säkrare som effektivare samarbete med andra nationer.

Divisionen är uppdelat i två skift där man flyger antingen förmiddag eller eftermiddag. Vi arbetar 12 timmar varje dag, fem timmar går åt för planering och briefingar, två timmar till flygning samt två timmar till debriefing, resterande tid används till egna förberedelser, få i sig mat, och övriga sysslor som måste göras i kontingenten. Vi flyger med sex flygplan varje pass vilket gör att alla på divisionen har att göra varje dag. Trots det pressade schemat finns det bra möjligheter att lära känna deltagare från andra nationer och utbyta erfarenheter.

Förutom stommen från 212.stridsflygdivison har vi tagit in deltagare från F 7, F 17, TU, TKSE och 211.divisionen. Det är slående hur enkelt och väl fungerande vårt samarbete fungerar trots att vi kommer från olika förband.

Vi är nu inne i slutfasen av övningen och vi har lyckats helt enligt våra förväntningar. Övningsupplägget har varit mycket bra, vi har skött oss såväl taktiskt som flygsäkerhetsmässigt och vi har fått många bra erfarenheter att ta med oss hem. Jag som krigsförbandschef är mycket nöjd med Frisian Flag och kan rekommendera fortsatt deltagande i framtiden.

Carl-Fredrik Edström Chef 212:e stridsflygdivisionen

211. Stridsflygdivision och 21. Fu-komp tillsammans med flera andra delar ur F 21 befinner sig just nu i Bodö, Norge och deltar i Arctic Fighter Meet 2013, AFM. Tillsammans med de två F-16 divisioner som är baserade på Bodö och 211.sfdiv deltar också den finska F-18 divisionen från Rovaniemi.

Övningen har i regel genomförts en vecka per år, där något av de deltagande länderna brukar stå för värdskapet. Första gången övningen genomfördes var 2002. Då deltog Sverige och Finland. Från 2006 deltar samtliga tre länder – Sverige, Finland och Norge. Målsättningen med övningen är att de deltagande ländernas piloter ska få öva manövrerande strid mot en annan flygplanstyp än vad de dagligdags gör på sina hemmaförband.

Främst är det de yngre piloterna som står i fokus från respektive land och för Sveriges del är det eleverna ur omgång 081. De är i slutet av sin utbildning och har under våren sakta men säkert närmat sig gränserna för vad man kan göra med en Jas 39 Gripen i en manövrerande strid. Det handlar om att kunna nyttja sin plattform på ett så nära optimalt sätt som möjligt, för att i slutändan gå vinnande ur striden. Övar man bara mot samma typ av flygplan som man själv flyger, lär man sig snabbt sin plattforms för- och nackdelar. Men när man övar mot en annan typ av flygplan som man inte har erfarenhet av att flyga själv, med exempelvis en annan dragkraft, olika prestanda på olika höjder och vid olika farter, en annan radar, andra vapensystem, så blir situationen genast en annan.

För att kunna värdera sin plattforms styrkor och svagheter genomförs övningen på ett sätt som syftar till att lära de yngre piloterna att analysera sin plattforms prestanda i jämförelse med sin spelade fiendes. Detta börjar först med att de yngre piloterna från ett land, paras ihop med och får flyga mot äldre och mer erfarna piloter från ett annat land som flyger en annan typ av flygplan.

Därefter inleds flygpasset med en genomgång där den erfarne piloten drar upp riktlinjer för hur passet ska genomföras. Dessa kan vara generella där man egentligen går igenom de regler och bestämmelser som gäller, så att inga missförstånd uppstår, samt målsättningen för passet. De kan också vara mer detaljerade, där antingen den yngre piloten vill prova olika typer av strid eller olika typer av manövrar, som man bestämt i förväg. Just för att utforska både den andres plattform, och hur vår egen står sig emot den andres. Det kan vara att man vill se hur den andra flygplanstypen beter sig i exempelvis låg/hög fart och på låg/hög höjd m.m.

Efter det genomförs själva flygpasset. Där det kan vara i form utav en kontinuerligt pågående strid, som avslutas med att någon av piloterna uppnår kriterierna som är gemensamt satta för vad som räknas som en ”kill”. Eller så flyger man enligt de moment som är överenskomna på den tidigare genomgången.

Efter flygpasset diskuterar de som har flugit igenom passet. Dessa genomgångar inleds alltid med frågan om det har inträffat något under passet som rör flygsäkerheten.  Denna fråga är extremt viktig för alla inblandade, då det i denna verksamhet finns en hel del risker. Det ligger i allas intresse att minimera dessa risker, och detta görs bäst genom att försöka identifiera dem innan passet och därefter försöka vidta åtgärder för att på bästa möjliga sätt undvika dem. Eller om något inträffat under passet som antingen var en situation som uppstod som blev farlig, eller en situation som höll på att bli farlig, diskutera igenom dessa situationer, sprida erfarenheten till övriga, och ta fram tips på hur dessa kan undvikas i framtiden.

Under övningen brukar det också erbjudas möjlighet för de olika deltagarna att flyga med i baksits på varandras flygplanstyper, om det finns två-sits versioner att tillgå. Så har även skett i år, och flera av de yngre (och de äldre) har kunnat flyga med i baksits i F-16. Tyvärr fanns ingen två-sits version av F-18 att tillgå. Den erfarenhet som dessa baksits-pass ger, tillför ytterligare förståelse och kunskap, som respektive pilot kan ta med sig i framtiden i sin strävan att bli en ännu bättre pilot. (Det är förutom dessa positiva effekter riktigt kul också).

Förutom de taktiska lärdomar vi drar under dessa återkommande Arctic Fighter Meet, så är det också en övning som i allra högsta grad bidrar till ett ökat förtroende mellan de deltagande förbanden och dess länder (Norge, Finland och Sverige). Genom att öva tillsammans lär vi också känna varandra. Känner vi varandra så kan vi troligtvis också tillsammans, med en högre kvalitet, lösa eventuella uppgifter vi kan komma att ställas inför i framtiden.

Övlt Tobhias Wikström
Kontingentschef AFM 2013

Sverige har nu för andra gången haft förmånen att ha en Mission Commander i övningen. Den här gången var det “FOXY” som under nästan två dygn fick planera och sedan leda Blå sidas flygstridskrafter för att lösa högre chefs vilja. Under genomförandet satt FOXY i en våra JAS som hade i uppgift att slå ut markmål. De var totalt fyra stycken och samtliga flygplan var beväpnade med GBU 12 och GBU 49. Gruppen skulle under ett tio minuters “fönster” (TOT window) bekämpa delar av motståndarens ledningssystem för att möjliggöra för andra delar av Blå sidas flygstridskrafter att hitta och slå ut markrobotar. Samtliga bomber träffade med en nästan otäck precision på rätt tid.

Chefen 172. Div startar med bomber under vingarna för att genomföra FOXYs uppdrag. 

I skrivande stund återstår två pass i övningen, ett mörker och ett dager. Huvudfokus är så klart att lösa dessa komplicerade uppgifter, men samtidigt så försöker vi nu förbereda oss för ombaseringen hem. Det är bara cirka 15 timmar mellan sista landning i övningen tills att materiel och personal lastas på KC-10 och vår första 4-grupp påbörjar resan mot Bangor i östra USA. Då samtliga JAS lämnat Nellis kommer resten av vår basering att packas ihop. En del personal åker därefter tillbaka till Sverige med civilflyg, men en liten styrka kvarstannar för att lasta in de tyngre prylarna i en AN-124.

Kapten Christian “BIC” Bertilsson tar emot utmärkelsen

Avslutningsvis en bild från den ceremoni som vi idag hade nöjet att delta i i hangar 224 på Nellis. Vi hade blivit erbjudna att utse Superior Performers. Från den svenska kontingenten fick 11 personer motta diplom och “Coin” från chefen för Air Expeditionary Wing, överste Bruce Smith.

Anders Segerby

Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2

Telekrig är något som Flygvapnet sysslat med länge, bland annat via störkapslar på Lansen. Med introduktionen av Viggen fick våra flygplan integrerade varnare och senare system för aktiv störning och fällare för motmedel. Med Gripen har tekniken utvecklats i snabb takt. Nedan följer en text skriven av divisionens/MSE telekrigare.

Red Flag är en stor övning med många deltagande nationer och det innebär givetvis ett högt arbetstempo för alla inblandade. All kontingentens personal får mäta djupet av sina förmågor i en övning som anses vara en väldigt realistisk luftstridsövning, vars syfte är att förbereda deltagarna för skarpa insatser. Övningen är väldigt värdefull och medför en inlärningskurva som är svår att åstadkomma på en svensk, nationell övning i mindre skala. Telekrigets uppgift är att se till att piloten når sitt mål, uppnår tänkt verkan och se till att denne sedan kommer tillbaka helskinnad. En betydelsefull uppgift som tas på stort allvar i skarpa situationer.

Telekrigarna på en stridsflygdivision ansvarar för Gripens egenskydd, att hindra fienden från att kunna bekämpa oss. I första hand är det tal om att varna piloten om potentiella hot. Med upp till 70 olika flygande plattformar i luften vid samma tillfälle och ett överflöd av markbaserat luftvärn så innebär det väldigt mycket att bilda sig en uppfattning om. Vid en kontakt med fienden kan piloten tillämpa diverse motmedel för att undvika att bli bekämpad. Motmedeln kan dels bestå i aktiv störning från Gripen, men även fällande av remsor och facklor. Oftast kombinerar piloten störning, remsor och undanmanöver för att uppnå så hög effekt som möjligt.

Arbetsmiljön i telekrigcontainern

När MSE (Mission Support Element) baserar inför en övning av den här typen så sker detta, till viss del, i byggnader tillhandahållna av värdlandet och till viss del i RÖS-skyddade, 20 fotscontainrar. Dessa tillhör vårt krigsförband och är inredda med planerings- och utvärderingsutrustning. De placeras ofta i nära anslutning till flygplanen för att underlätta snabba kontakter med piloter eller tekniker. Som telekrigare stöttar man vid planeringen av uppdraget och finns till hands vid eventuella frågor om aktuella hotsystem. Efter flygpasset försöker vi ta reda på hur det gick med störningen (var den effektiv) och om det dykt upp nya hotsystem i området. Om det kommer exempelvis ett nytt luftvärn måste telekrigarna skapa möjlighet för piloten att upptäcka dessa vid nästa uppdrag.

Jesper framför en EA-18 Growler

Arbetstempot är, som nämnt tidigare, mycket intensifierat och även om själva uppgifterna är ungefär detsamma som hemma så komprimeras tiden man har att utföra det hela på. Red Flag blir på så vis en viktig övning då man inte bara övar för sin egen del utan lär sig vad det innebär at vara en del av en mycket större styrka. Här får vi även samarbeta med de som har detta som huvuduppgift. I övningen flyger F-16 Wild Weasels och EA-18 Growlers. De gör inget annat än att leta upp och störa ut luftvärn så de har stora kunskaper.

Text och Bild: Jesper Lidström

Varnare och motmedel är lika viktiga för oss piloter som motor, radar, radio och vingar. Vi startar inte utan något av dessa. Om flygplanet saknar förmåga att detektera/upptäcka hot samt förmåga att bekämpa eller degradera dessa är det svårt/omöjligt att verka i en modern luftstrid. Telekrigaren måste hela tiden förändra varnaren och störaren för att möta upp när motståndaren förändrar exempelvis frekvensen på en eldledningsradar. Medel vs motmedel, det är en ständig utveckling och kamp.

Anders Segerby
Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2

Det är dags för re-deployering från Nellis AFB. Direkt efter sista passet i övningen påbörjade vi rivning av sambandssystemet, konfigurering av flygplan och packning av materiel. Återresan sker i fyra parallella spår. Farlig last transporteras med en svensk C-130. Cirka 40% av personalen åker civilt i olika omgångar. Vi flyttar tung materiel och viss personal i en inhyrd AN-124 och slutligen kommer våra åtta JAS att flyga tillbaka till Sverige samma väg som de kom tillsammans med två amerikanska KC-10 som dessutom har svenska passagerare och viss last.

Ombaseringsroute: Från Nellis(blå prick)-Bangor(lila nål)-Lajes(röd nål)-Ronneby

“A plan is nothing, planning is everything”. Ja, vi hade en plan, men tyvärr har vi råkat ut för friktioner som vi inte styr över. En av de två KC-10 som ska tanka våra JAS och ta med personal gick sönder och kunde inte lämna sin bas i Kalifornien under fredagen som planerat. Tanken var att redan ett par timmar efter sista landning i övningen ha båda KC-10 lastade för att sedan lyfta mot Bangor lördag morgon. Nu blev det inte så. Istället fick all personal bokas in ytterligare en natt i Las Vegas. Nya transporter fick upphandlas och det blev en hel del extraarbete.

Plattan i morse.

Idag, söndag, anlände vi till Nellis strax innan 0500. Den tekniska personalen påbörjade arbetet med att få flygplanen i ordning för start medan piloterna fick väder- och tankerbriefing. Amerikanska regler gör gällande att om lufttankning ska ske i dagsljus så måste hela transporten ske under dygnets ljusa timmar. Det är ljust mellan cirka 0700-1700 i USA just nu. Eftersom att vi flyger österut så tappas tid och på sträckan Nellis till Bangor skiljer tre timmar. Flygningen tar sex timmar så är det inte stora marginaler utan vi behöver i princip lyfta i gryningen för att kunna landa i skymningen. Vi såg därför till att alla åtta JAS hade motorerna igång redan 0645 i morse.

“Vår” KC-10 startar mot Bangor strax efter sista JAS

Strax efter 0700 lyfte den första fyrgruppen JAS för att samla ihop med tankern som kom från Kalifornien och passerade Nellis på höjd. En halvtimme senare lyfte grupp två och en KC-10 med last och 40 svenska passagerare. Som jag skrev lite tidigare så är ju en plan bara en plan. Tyvärr råkade vi ut för ytterligare lite friktioner på vägen så våra flygplan landade lite tidigare än beräknat. Nu pågår arbete för att rätta till störningarna och vi tror fortfarande att vi kan komma tillbaka på vår planerade tidslinjal. Mer om detta efter hand.

Anders Segerby

Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2

Idag klockan 1930 svensk tid landade fyra av de åtta Gripenplan som vi använt under Red Flag in på Lajes på Azorerna. De hade då  tillbringat drygt fem timmar i luften och tillsammans genomfört 8 lufttankningar. Flygvapnet har nu för andra gången korsat Atlanten med stridsflyg.

Vår ursprungsplan var att påbörja ombaseringen hem redan lördag morgon 0700 Las Vegas-tid. Tyvärr fick våra tankerflygplan problem och vi blev ett dygn försenade. Flygplanen lyfte från Nellis söndag morgon och tanken var att de skulle landa i Bangor, Maine, i östra USA. Ett av våra JAS fick dock tekniska problem halvvägs så samtliga flygplan landade på Offutt AFB utanför Omaha, Nebraska.

Vi kom halvvägs till Bangor dag ett. Övernattning på Offutt AFB. 

Efter några timmars felsökning och fixande av vår tekniska personal var flygplanen redo för fortsatt färd mot Bangor måndag morgon. Cirka 1530 Eastern time landade det sista flygplanet i Bangor och personalen kunde dels göra de sista förberedelserna för resan över Atlanten och sedan gå i vila. Det gäller att försöka få sin nattvila eftersom att vi fortsätter att tappa tid på resan österut. Det skiljer fyra timmar mellan Bangor och Lajes.

Tankning pågår någonstans över östra USA. 

Resan till Bangor gick enligt plan. Planen landade ner måndag eftermiddag och vi hade gott hopp om att kunna lyfta över hela förbandet under tisdagen. På morgonen var alla åtta igång, men sedan fick vi åter problem med ett flygplan. Den ena gruppen startade mot Lajes, men den andra gick ej att få i ordning för ombasering under dagen. Det kan tyckas märkligt att vi hela tiden stöter på problem, men alla stridsflygsystem råkar ut för störningar. Detta är vår vardag. Den stora skillnaden just nu är att vi sänkt vår toleransgräns för att säkerställa en säker resa och vi har inte tillgång till reservdelar på samma sätt som hemma.

Nu återstår endast en delsträcka för halva förbandet innan de åter är tillbaka på F17. Planen är att ta en vilodag på Lajes för att personal och flygplan ska vara i form för den sista sträckan. Det är inte bestämt när på torsdag som den första gruppen startar mot Ronneby. Faktorer som väder, vind och turbulens kan påverka beslutet. Förbandet har däremot inte tiden mot sig på samma sätt som innan eftersom att det endast skiljer två timmar mellan Lajes och Ronneby. Det återstår att se när nästa grupp korsar Atlanten, men vi har fortfarande gott hopp om att alla ska kunna ta helgvila hemma.

Vi är åtta stycken som är kvar på Nellis. Idag, tisdag, har en AN-124 anlänt och all utrustning är lastad. Nu återstår endast några små detaljer och sedan är vi redo att lämna Las Vegas 0700 i morgon bitti för en flygning till Washington som blir vårt första stopp på resan hem.

Anders Segerby

Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2

Idag strax efter 1600 landade de sista flygplanen som vi använt på Red Flag 13-2 in på F17. Ungefär samtidigt landade den KC-10 som försett flygplanen med bränsle och transporterat personal och materiel in på Sturup. Nu är all personal, flygplan och materiel tillbaka i Sverige. Några är i skrivande stund på väg hem för att ha “fredagsmys”. För vissa varade resan i fyra veckor.

Nu återstår efterarbetet. Flygplanen ska återställas för att kunna ingå i daglig övningsverksamhet, incidentberedskap och förberedas för Flygvapenövningen och Gripen TTP. Materielen ska vårdas och personalen ska vila. Vi har dessutom ganska mycket erfarenheter och data som ska bearbetas.

Ombaseringarna har troligen gett oss de största utmaningarna. Vi hade räknat med vissa friktioner, men inte att i princip allt skulle drabba oss. Vi mötte turbulens, snöstorm, probebrott, isbildning, diplomatiska tillstånd, tekniska fel, krånglande tankerflygplan och reservdelsbrist. Med hårt arbete och uppfinningsrikedom kom vi trots allt i tid till övningen och vi kom hem endast en respektive två dagar senare än planerat med de båda grupperna.

Övningen har ur ett svenskt perspektiv gått bra. Vi har genomfört i princip alla planerade företag. Vi fick gå Mission Commander vid två tillfällen enligt önskemål. Inga brutna färdtillstånd, inga brott mot ROE (Rules of Engagement), inga egenbekämpningar (blue-on-blue) och inga brott mot SPINS (Special instructions). Samtliga bomber fälldes med hög precision och vi har effektivt kunnat värja oss mot fientligt luftvärn. Vi har kunnat verka i mörker, samverkat på L16 och genomfört taktisk AAR.

Jag får tillsammans med övrig personal i kontingenten tacka för oss och vi kan tryggt konstatera att 172 Stridsflygdivision nu är ordentligt kvalitetssäkrad för vårt nationella försvar.

Anders Segerby

Kontingentschef SWAF Red Flag 13-2

I år genomförs för femte gången Gripen TTP. Övningen tillkom våren 2008. Vid den här tiden var 171:a Stridsflygdivisionen, 212:e Stridsflygdivisionen och TU JAS ombeväpnade till JAS 39C/D. Nya förmågor infördes i snabb takt och vi upplevde att vi inte alltid var ensade i vår taktik och stridsteknik. TU JAS ansvarar i FV för publikationen TTP (Tactics, Technics and Procedures) vilken ska fungera som en gemensam metodhandbok för hur en pilot ska strida med Gripen. Med ambitionen att höja kvaliteten på publikationen och snabbt komma till gemensamma lösningar föreslog dåvarande stf DC på 171:a att vi skulle göra om divisionens ordinarie skjutveckor på Vidsel till en samövning.

Övningen genomfördes för första gången under veckorna 819-820. FV hade 2008 i uppgift att organisera ett insatsförband benämnt SE01 och detta skulle året efter följas av SE02. Vissa av förmågorna var kunskapsmässigt spridda på väldigt få individer. Spaningskapseln var på väg in i FV och SE02 skulle ha förmågan. Detta blev en av målsättningarna för den första TTP’n. TTP har sedan dess planerats varje år, men den fick ställas in 2011 på grund av insatsen i Libyen.

Årets TTP har blivit något mer komplex än den som genomfördes 2008. Idag är samtliga fyra stridsflygdivisioner ombeväpnade till JAS 39 C/D i en version som heter 19:5. Sedan 2008 har FV förutom spaningskapseln tillförts förmågor som NVG (mörkerhjälpmedel), AAR (lufttankning), L16 (internationell jaktlänk), IFF4 (igenkänningssystem), IRIS-T (jaktrobot) och GBU-49 (GPS-styrd precisionsbomb). Mycket av pilotens träning syftar mot interoperabilitet, det vill säga förmågan att verka tillsammans med andra förband och nationer. Även detta har implementerats genom att det i årets övning deltar stridsflyg från både Sverige, Norge (F-16) och Finland (F-18).

Övningsområdet: I söder “blå” utgångsläge och i norr de LV-försvarade “fiendebaserna”.

Från Sverige deltar de fyra stridsflygdivisionerna, ASC890 och TU JAS. Tyvärr fick vi problem med vårt lufttankningsflygplan så det genomförs ingen AAR. Det ska poängteras att övningen huvudsakligen syftar mot pilotens träning, men självklart behöver vi stöd av andra delar av FV och FM för att kunna bedriva verksamheten. Delar ur FV Basbataljoner och Armén (FAC) är en förutsättning för pilotens träning och förhoppningsvis ger det även en viss förmågehöjning även hos denna personal.

Övningen genomförs med tre pass per dag. Varje pass flyger cirka 20-30 flygplan. Planeringen sker enligt den standardmodell som FV divisioner nyttjat de senaste cirka 10 åren genom att ett uppdrag leds av en Mission Commander (MC). Denne tilldelas en uppgift och resurser på samma sätt som det finns beskrivet i en av artiklarna från Red Flag i FV-bloggen. MC delar normalt upp uppgiften i olika sekvenser och tilldelar de olika flygförbanden uppgifter som exempelvis offensiv jakt (OCA), attack (AI) eller flygspaning (TAR). De olika förbanden tar sedan under MC ledning fram en plan för att kunna nå sitt mål, exempelvis att slå ut ett fientligt luftvärn. Något som till del komplicerar koordineringen är att piloterna befinner sig på fyra geografiskt skilda platser (Luleå, Vidsel, Rovaniemi och Bodö) i totalt fem olika byggnader.

Läget just nu är att vi har väder, personal och materiel med oss. Tre divisioner och ASC står på Kallax och resten på Vidsel. Vi har hittills haft en klarblå himmel och bra med kyla så att motorerna får mycket syre. ”Kriget” utvecklas med en allt aggressivare motståndare som gör allt han kan för att hindra ”blå” sida att nå framgång. Piloterna möter en mycket avancerad motståndare i luften och på marken finns kvalificerat luftvärn. I övningen lyser riktiga radarstationer på flygplanen för att simulera luftvärn och det skjuts ”smokey-SAM”, balsaraketer, för att simulera handburet luftvärn.

Anders Segerby, Flygövningsledare TTP13

TTP13 går mot sitt slut. Det sista passet flygs under lördag förmiddag och därefter startar årets Flygvapenövning, FVÖ13. I texten nedan beskriver de två piloterna som haft huvudansvar för planeringen av TTP13 lite om sina erfarenheter.

Efter fem månader av planering med flera möten i Uppsala, på Arlanda, i Linköping och i Ronneby samt genomgång av åtskilliga regelverk och utsändande av ett antal skrivelser kom vi till slut fram till övningsstart. Efter en veckas intensiv flygning är TTP för 2013 nu strax över. Känslan är blandad, saknaden av att få vara med och skapa något kul och intressant för alla deltagare, att ha något hängande över axlarna med deadlines, måsten och planerande. Samtidigt en lättnad av att just inte ha det hängande över sig, att det gick så bra, att soldansen veckan innan gav effekt och att det blev en bra övning. Utvärderingarna från alla passen har inte kommit in än men, fikarumssnacket har hittills varit intressant och givande vilket vi tolkar som positivt.

I år valde vi att dra igång övningen direkt från hemmaplan då dagarna var färre än vanligt. Det beror på att vi skulle dela tid med FVÖ13, vilket ger färre pass än tidigare års TTP. Flygplanen från F17 startade från Ronneby, tankade i Uppsala och gick sedan in direkt i striden. Detta ställde höga krav på planeringen då det fick ske via telefon och den övningsportal som LedR skapat åt oss. Vi hade tyvärr inte tillgång till det otroligt bra VTC (Video Television Conference) som finns inom FM och som användes med stor framgång under resterande del av övningen.

I år var tanken att skapa ett högre hot från såväl mark som luft. Taktiskt skulle vi ställa högre krav på spaning (Pre- and Post Recce för Targeting) och resultatfoto (BDA Reporting) kombinerat med specifika fällfall med både skarpa och barlastade (Inerta) GBU-12/49:or. För att träna i en högre hotmiljö hade vi exempelvis ett “riktigt” markhot i form av en civil radarstation som fick agera SA-2/3 vilket gav samtliga deltagare en rejäl överraskning med framtvingad taktikanpassning.

Övningen har flutit på bra med bra övningsutbyte för både röd och blå sida. Även våra grannar i väster och öster verkar vara nöjda med deltagandet. Denna del har varit återkommande de senaste åren vilket har varit mycket positivt för alla parter men kanske framför allt för oss i söder som ännu inte har kommit lika långt med CBT (Cross Border Training) som vår broderflottilj i norr.

Planering av ett pass: Att flyga ett COMAO med upp emot 40 flygplan i luften samtidigt med starter från flera baser samtidigt kräver en gedigen planeringscykel som startar många timmar innan själva genomförandet. De som ska flyga pass ett på dagen börjar planeringen redan vid 17-tiden dagen innan. Vi i övningsledningen utser en rutinerad pilot som blir ansvarig för att svårighetsgraden hålls på en bra nivå samt styr vissa övningsmoment för att skapa nya förutsättningar i luften, men framför allt kvalitetssäkrar passet i sin helhet med säkerheten i fokus. Den rollen kallas Airboss. Varje COMAO har en MC, Mission Commander, som lägger upp anfallet och de olika enheterna på ett effektivt och genomförbart sätt. MC har en OCA lead (jakten) till sin hjälp som styr upp själva eskorten av verkansförbanden, AI (Air Interdiction), och eventuellt spaning för BDA (Battle Damage Assessment). Tillsammans med övrig deltagare läggs ett taktiskt scenario upp där en eventuell motståndares numerär, förmåga och taktik tas i beräkning. Till hjälp finns underrättelsebefäl, bildtolkar med flera. Allt sker med beaktande mot flygsäkerheten. Linjer som ej får passeras, egna höjder där ingen annan får vistas, 3-dimensionella områden dedikerade specialuppdrag. En viktig “spelare” är flygstridsledaren (FSL) som under genomförandet ger piloterna information om exempelvis flygplan som piloten inte själva upptäckt eller har koll på. På en förutbestämd tid drar allt igång och sen är det upp till luftens dynamik och “röd sidas” nycker att bestämma hur utgången ska bli. Förhoppningsvis har planen varit så bra att den står pall för alla de utmaningar som väntar! Om inte blir det en bra lesson learned (LL) att grubbla på inför nästa dag.

Som avslutning vill vi på Game Cell/Tasking Cell/White Cell (kärt barn har många namn), tacka för stödet från F21 och Vidsel samt alla deltagare, ingen nämnd ingen glömd, för ett mycket bra och väl genomfört arbete. Alla bra idéer har verkligen hjälpt till att skapa ett trovärdigt och utvecklande scenario. Tack!

Dreamer och Talent

Tack själva för ett bra arbete! Det återstår ett pass i TTP. Det sker dock inte som ett sammansatt företag (COMAO) utan som enskilda moment. Efter landning kommer all personal att byta fokus. Efter att nu under sex dygn ha fokuserat på stridsteknik och sammansatta operationer i en internationell kontext blir fokus territoriell integritet och försvaret av Sverige. Vi har cirka fem timmar på oss, sedan är det dax att invänta startorder.

Anders Segerby, flygövningsledare TTP13

Onsdagen den 9 april19.utbildningskompaniet, F17/Kvarn har påbörjat övningen ”Aldrig ge upp”. En 8 dygn lång övning som ingår i det näst sista projektet i GMU.

Rekryterna kommer att under dessa dygn få utveckla och tillämpa de kunskaper de förvärvat fram till dags dato under fältförhållanden med friktioner såsom lite sömn, mindre mat och framförallt, ovisshet om vad som kommer hända!

Med på övningen finns även anställda gruppchefer som leder grupperna. Gruppcheferna kommer från både Linköping och Ronneby. Dessutom ingår soldater och hundar ur 1. Flygbasbat/Malmen som figuranter.
 
Rekryten är mycket motiverad för uppgiften och håller i skrivande stund på att upprätta förläggning och bedriva fast och rörlig spaning (efter förmåga) i respektive grupp & plutonsområden. Idag har de framryckt, dolt (med varierad framgång ;) ) till sina grupperingsplatser och under natten förväntas en hel del aktivitet….

Stridsvärdet är högt och humöret på topp hos både befäl och rekryter!

Observationsplats

Är du nyfiken på att läsa om soldaternas strapatser under den kommande veckan?
Gå in på vår facebook, F17 Blekinge flygflottilj”

Elena Fredriksson
Stf C 19. Utbkomp
F 17/Kvarn

Under vecka 20 genomförde 2.div LSS den årliga utlandsflygningen med GTU-eleverna. GTU – Grundläggande Taktisk Utbildning är det andra och sista året på flygutbildningen där SK60 flygs. Efter GTU påbörjas inflygning på JAS39.

Som en del av utbildningen skall eleverna planera en flygning till och från ett annat land, med allt vad det innebär från hotell- bilbokningar till bränslebeställning och diplomatiska tillstånd. Det är en gedigen uppgift första gången man gör det.

Årets utlandflygning gick till Schweiz och basen Sion. Sion ligger i Vallaisdalen i alperna vilket innebär speciella förutsättningar för start och landning. För att tillåtas att landa där måste befälhavaren genomgå ett teoretiskt test. När du är godkänd tillåts du genomföra flygning till och från basen, dock med vissa begränsningar. När man varit där förstår man varför det krävs att piloten har rätt utbildning och flygplanet har tillräckliga prestanda. Bergen runt Sion är över 3000m höga så marginalerna i sidled och höjdled under in- och utflygning är inte de största.

Foto: Mj Peter jacobsson, Co 2:nd sqn

Resan ner till Schweiz genomfördes med fyra SK60 och en TP84. I varje SK60 flög en elev och en instruktör, i TP84 flög resten av eleverna, instruktörer och tekniker. På vägen ner till Schweiz mellanlandade vi i Bűckeburg, Tyskland, för att tanka och äta lunch.

Väl på plats i Sion blev vi väl mottagna av den schweiziska flygskolans personal. Planen var att vi skulle genomföra flygningar under tisdagen och onsdagen. Så blev det också trots väderprognoser som såg dystra ut. Alla svenska piloter fick möjligheten att flyga det schweiziska skolflygplanet PC-21 som är ett modernt skolflygplan. De schweiziska piloterna fick möjligheten att flyga med oss i SK60. Det var ett lyckat utbyte som förlöpte enligt plan, trots ett tidsmässigt ambitiöst program!

Foto: Mj Peter Jacobsson, Co 2:nd sqn

Vi fick också tid att bekanta oss med schweizisk matkultur i form av Raclette serverat på en av de många vingårdarna i området. Hela Vallaisdalens sydsluttningar är mer eller full av vinrankor. Varje vinranka stöttas av ett ca. 1,5m högt stålspett. Det skulle helt klart vara en utmaning att landa bland dessa med fallskärm efter ett uthopp, trots genomförd PLT – Parashute Landing Training!

Foto: Mj Peter Jacobsson, Co 2:nd sqn

På fredagen var det dags att styra norrut igen. Mellanlandning denna gång gjordes i Lűbeck efter viss omplanering. Vädret denna morgon var relativt dåligt. Vi tvingades invänta bättre väder för att kunna starta med den speciella procedur som krävdes för att i moln vara säker på att kunna stiga över bergen. Till slut blev förutsättningarna de rätta och flygningen hemåt gick utan anmärkningar.

Foto: Mj Peter Jacobsson, Co 2nd:sqn

Efter haveriet vid Rörö 2005 med en räddningshelikopter av typ Super Puma gav Statens Haverikommission, SHK, i sin rapport i januari 2007 rekommendationen att se över utbildningen inom området spatial desorientation, SD, eller på svenska, sinnesvillor. Ett fenomen där människan utifrån olika stimuli tolkar sin situation fel beroende på yttre faktorer, visuella eller sensuella.

En genomgång av svenska militära haverier de senaste decennierna visar att de flesta innehåller mer eller mindre delar av problem med SD och vissa är rena SD haverier. Utbildningssektionen vid Flygmedicin fick då uppdraget att se över vilka träningsmöjligheter som var tillgängliga i vår omvärld. En genomgång inkluderande besök och provflygningar genomfördes och ett europeiskt företag visade sig ha det som efterfrågades. Samtidigt har forskning inom landet fortsatt för att hitta egna lösningar på sikt.

Några provomgångar genomfördes där olika pilotgrupper, helikopter och flygplan och med olika erfarenheter, fick prova på utbildningen. En utbildning som kan skräddarsys efter kundens önskemål.

Utländska flygvapen har gjort liknande erfarenheter vilket där lett till en förändrad syn på SD och som medfört att olika utbildningar och simulatorer tagits fram. Idag har samtliga länder med modern syn på flygsäkerhet olika utbildningar inom SD och som innehåller övningar i speciella simulatorer.

Våren 2007 lämnade Utbildningssektionen sin rapport till FV produktionsavdelning med rekommendationen att ge förutsättningar för en svensk utbildning vid ett europeiskt företag. Ett företag som nu har flygvapen från hela världen som kunder och bedriver utbildning efter vetenskaplig forskning med gott resultat. En utbildning som räddar liv.

FV produktionsledning var först positiv till att starta upp utbildningen men snart hördes tvivel i korridorerna. Olika, relativt höga befattningshavare, hade ”hört” att utbildningen inte var så bra och att var verkligen problemet med SD så stort? Vissa uttryckte ”magkänsla” om att det nog inte behövdes.  Projektet lades mer eller mindre på is bortsett från egen svensk forskning.

Nu blev situationen märklig. Forskning, vetenskapligt bevisade teorier och verifierade utbildningseffekter fick stå tillbaka för vissa befattningshavares ”magkänslor” efter att ha lyssnat på rykten och okvalificerade gissningar.

Åren har gått och trots ihärdiga försök från Utbildningssektionen och Flygmedicin är fortfarande läget att FV inte har fått tummen ur. Företrädare för andra flygvapen är lite förundrade och vid Aeromedical and Space Medicin Associaton (ASMA) årliga konferens i USA tidigare i år fick jag med flera frågor av typen ”vad är det ni i Sverige inte har förstått” . Som svensk delegat skämdes jag.

Företrädare för vårt Flygvapen brukar med stolthet säga att vi är världens bästa i vår storleksklass. Det må vara sant till en del men i det här fallet så är vi ett av världens sämsta oavsett storlek.

Alf Ingesson Thoor/ Flygspecialpsykolog

Vad har modern luftstrid med två gamla militärteoretiker att göra?
Väldigt mycket hävdar jag.

211. Stridsflygdivision befinner sig just nu i Rovaniemi, Finland på en luftstridsövning. Även Norge deltar med 332. Sqn från Bodö med F-16. Det är årets upplaga av Arctic Fighter Meet som går av stapeln, där 11. Sqn i år står som värd. Ett värdskap som roterar mellan de deltagande länderna varje år.

Syftet med övningen är att öva manövreringsträning/luftstrid mot andra plattformar. Den leder dessutom till att vi fortsätter att utveckla det goda samarbetet som vi redan har med Norge och Finland i form utav Cross Border Training, CBT. Normalt över vi till vardags hemma på F 21 med JAS 39 mot JAS 39 i våra övningar. Det ger en bra grund att stå på, men är en mindre sannolik kombination i händelse av en konflikt. Därför fyller denna övning en viktig funktion vid utbildningen utav våra yngre piloter. Att manövrera sitt flygplan på ett optimalt sätt, nyttja dess fördelar och samtidigt undvika dess nackdelar. Detta samtidigt som man ska försöka applicera detta mot en annan plattform, som har helt andra egenskaper, med olika för- och nackdelar. Här är skillnaderna stora mellan F-16, F-18 och JAS 39. Kategoriserar man dessutom in alla plattformar och dess prestanda vid hög-, medel- och låg fart, samt hög-, medel- eller låg höjd, så blir matrisen genast ganska omfattande för hur man som pilot ska utnyttja sina fördelar, samtidigt som man försöker framkalla motståndarens nackdelar.

Detta gäller de rent fysiska plattformarna, vad flygmaskinerna klarar av och hur de är konstruerade. Men inuti sitter det dock en människa (fortfarande). Hur denna individ hanterar sin plattform bygger inledningsvis helt och hållet på vilken utbildning denne får. Det är här Jomini och Clausewitz gör entré. Intressant att iakttaga under en sådan här övning är hur otroligt lika vi nordiska länder är varandra till sätt och kultur, men hur otroligt olika vi är i varandra i utbildningsfilosofi. Här är det framför allt Norge och Sverige jag tänker på. Vi var för drygt 100 år sedan ett och samma land. Vi pratar i grunden samma språk, och vi utbyter dagligen arbetskraft i tusental i varandras länder.

Det finns givetvis flera saker som skiljer våra länder åt, men en tydlig skillnad är att Norge har en lång tradition utav att köpa amerikanska stridsflygplan. Med detta så har de (till skillnad från Finland, som nu för första gången har amerikanska stridsflygplan) också köpt utbildningen utav piloter av just USA. Givetvis spelar Norges Nato-medlemskap- och deras roll i 2:a världskriget in i detta. Sannolikt har ovanstående också föranlett att de också anammat en utbildningsfilosofi som bygger mer på Jominis förhållningssätt. Detta blir väldigt tydligt när vi kommer in på ämnet luftstridens grundutbildning.

När vi är på övningar med flygvapnet likt denna, så märks det stora likheter med hur USA och Norge utbildar och till viss del ser på luftstrid. Kutym på dessa övningar är att respektive nation turas om att styra upp hur övningen ska gå till och vilka målsättningar man har. Norge har här ofta ett önskemål om förutbestämda ”set-ups” i form utav farter, kurser höjder och bestämmelser för hur målflygplanen ska manövrera. Allt för att den övade jakten (vi svenskar delar in de övade i rollen jakt- eller målflygplan, där jaktens övningsutbyte alltid är det som står i fokus) ska få ut sitt övningsutbyte. På så sätt vet man exakt vad jakten ska få ut av övningen, och i alla fall inledningsvis exakt hur han ska bete sig för att kunna skjuta ner målet. Man förhåller sig helt enkelt till ”a set of general rules” som kommer att leda till framgång.
Vi svenskar har en annan historia, där vår neutralitet under 2.a vk och att vi inte är medlemmar av Nato, spelar väldigt stor roll i hur vi förhåller oss till luftstrid och utbildningen inom detta. Vi har i flygvapnet en tradition att förlita oss mer till och bygga upp en ”känsla”, när vi utbildar i luftstrid, och ser det mer som en konst, istället för en vetenskap. Vi i flyggvapnet har tydliga målsättningar med våra övningar, men de bygger till stor del på att eleven ska lära sig en helhet, för att på så sätt kunna agera i alla lägen, oavsett hur fienden beter sig. Helt enkelt mer åt Clausewitz filosofi.

Vilken väg är då bäst kan man fråga sig? Ja ser man till målsättningen med luftstridsutbildningen, där respektive land i slutändan vill få valuta för pengarna i form utav krigsdugliga piloter, så visar denna övning med all sin tydlighet att båda varianterna fungerar.

Det Norska flygvapnet kommer kanske fortare framåt i sin utbildning med deras momentövningar. Efter nio månaders utbildning på F-16 i USA, och sex månaders flygning i Norge ingår de norska piloterna i sin division som combat ready. Dock måste piloterna efter avslutad utbildning flyga mer för att kunna skapa sig en bredare bas att stå på, vilket de också gör genom att delta på övningar likt denna som vi är på just nu.

I Sverige tar det drygt två år innan piloterna ingår i divisionen. De har då en bredare bas att stå på, även om de också behöver flyga vidare, för att bredda sin erfarenhet.
Här tar sedan den fortsatta träningen vid. Precis som i vilken idrott som helst. Hade ovanstående handlat om ex. hästpolo, och att det finns två olika utbildningar för hur man bäst lär sig just hästpolo, så hade alla ändå förstått att det är efter utbildningen, där hur mycket man tränar som spelar störst roll i hur duktig man blir (givet att en viss grundtalang finns).

Men för att avslutningsvis blanda in en tredje teoretiker i detta, så kan jag konstatera att Sun- Tzu hade rätt, lär känna dig själv och lär känna din fiende, så har du i alla fall kommit en bra bit på vägen. Sen är det bara att öva, öva och öva.

Övlt Tobhias Wikström
C 211.Stridsflygdivision

Om drygt tre månader står Expeditionary Air Wing, EAW, i beredskap – redo för att göra en insats för EU. För att nå upp till de krav som ställs krävs det en hel del förberedelser och träning.

Från vänster Peter Cauwenbergh (Chef Expeditionary Air Wing), stabschef Niclas Magnusson, Claes Bernander (Ställföreträdande chef Expeditionary Air Wing).

Just nu befinner sig delar av EAW på en multinationell stabsövning på ledningsregementet i Enköping. Övningen, Illuminated Summer syftar främst till att träna (F)HQ, Force Headquarter. Det är det är de som leder stridsgruppens operationer i insatsområdet.

Men Expeditionary Air Wing tar även tillfället i akt.

– Vi stödjer (F)HQ i övningen men övar samtidigt vår egen ledning. Vi jobbar framförallt med stabens interna arbete, säger stabschefen Niclas Magnusson.

EAW består av flera förband och vikten av att öva är då väldigt centralt.

– Med tanke på att det är ett tillfälligt sammansatt förband så är den här typen av övningar extra viktiga för att förbandet ska fungera vid en insats.

I november kommer hela stridsgruppen Nordic Battlegroup att träna tillsammans i en slutövning.

Helene Nyberg
Public Affairs Officer, EAW

– Expeditionary Air Wing är flygvapnets samlade förmågor i Nordic Battlegroup –

Brigadgeneral Gabor Nagy, tillsammans med sin ställföreträdare, överste Pasi Jokinen från Finska flygvapnet.

Mellan den 13 till den 23 april pågår övningen Combined Joint Staff Exercise 15 , CJSE-15. Likt förra året genomförs övningen på tre platser, Enköping, Karlskrona och Uppsala.
Totalt deltar cirka 1 240 personer i övningen.

CJSE är en ledningsträningsövning, Command Post Exercise (CPX) och Computer Assisted Exercise (CAX) som genomförs i samarbete mellan Försvarsmakten och Försvarshögskolan. I övningen ingår även internationella deltagare och deltagare från civila myndigheter.

Syftet med övningen är att förbereda enskilda deltagare att kunna ingå i en multinationell stab vid krishantering av en så kallad högkonfliktsnivå som sker på FN-mandat.

Flyget leds från Uppsala
I Uppsala kommer den delen av den multinationella staben som leder flygstridskrafterna att finnas. Det är cirka 170 personer i huvudsak från Sverige, Finland, Norge, Schweiz, Österrike och de Baltiska länderna som kommer att vistas inom garnisonen under övningen.

Brigadgeneral Gabor Nagy, till vardags flygtaktiske chef, är Joint Force Air Component Commander, JFACC i övningen. Närmast sig har han överste Pasi Jokinen från Finska flygvapnet som sin ställförträdare.
De skall leda flyginsatserna i det fiktiva övningslandet Bogaland. I Bogaland finns nu internationella styrkor på FN mandat för att krishantera det högkonfliktläge som bedöms råda i området.

Deltagare samlade för briefing inför övningens start i idrottshallen på Uppsala garnison.

Luftstridsskolan ansvarar för att upprätta och bemanna Uppsala-siten. Cirka 45 medarbetare från främst LSS och FMLOG Op Ledtekbat, men även från andra organisationsenheter och frivillig personal ingår i supportteamet och har lagt ner ett omfattande arbete för att övningsdeltagarna skall mötas av bästa möjliga förutsättningar.

I StrilS-byggnaden finns servicedeskfunktionen bemannad dagligen under hela övningen.
Alla deltagare passerar här för att loggas in på rätt uppgift i övningen. Hit kan man alltid vända sig om man har frågor.

Pågående incheckning vis servicedesken för CJSE-15 i Uppsala.